När man ser Salos väskor kan man bara inte låta bli att gråta. Vem vet när jag träffar henne igen. Kanske i sommar, men vad händer om det inte blir av? Är detta då den sista gången jag säger hejdå till henne?

Samtidigt tänker man på hur hon ska få komma hem och träffa alla sina vänner och sin familj igen. Där försvann mina uppåtdagar med mitt nya perspektiv och med tanken om hur roligt jag börjar få det. Jag hatar att jag blir påmind om Sverige, hela tiden. Tanken på att komma hem och få krama alla underbara människor i Sverige får mig att gråta och vilja snå Salos flygplansbiljett och åka hem istället för henne.

82 dagar kvar tills första besöket från Sverige. Jag kommer ha en gråtfest med mamma.