tankar...
Om drygt 5 veckor kommer jag sitta på planet hem igen. Det är en sådan underlig tanke. Jag säger gång på gång att tiden går så himla fort, och jag säger det igen, det går alldeles för fort. Just när jag börjar få det roligt här i USA måste jag åka tillbaka till mitt hemland. Jag har verkligen har orienterat mitt liv här med vänner, killar, skolan, familjen och språket. Jag har börjat leva mitt liv här. Vant mig med detta och ser detta hus, denna stad, detta land som mitt hem. Nu måste jag lämna mitt hem.
Trots att jag kommer åka hem till mitt "vanliga" liv kommer inget vara vanligt längre. Många saker förändras under , ett år: Mitt hem, familj, vänner, skola, vårat samhälle, men framförallt, jag. Jag kommer inte längre vara samma person som när jag åkte. Jag kanske inte inser nu hur mycket jag förändrats men jag folk omkring mig kan se skillnaden och de säger att det är inte först när jag kommer hem igen som jag kommer inse det själv.
Jag tror jag har fårr ett annorlunda perspektiv på saker och ting, jag har också lärt mig att ifrågasätta det som jag förut trodde var självklart och jag känner mig defentivt otroligt mycket säkrare i mig själv. Jag känner mig starkare än vad jag var i början, ingen vet hur stark man är fören man måste stå på sina egna två ben i en främmande miljö. Jag har inte varit helt ensam, jag har som tur haft underbara vänner och en bror som hjälpt mig igenom de mest tuffa perioderna här i America. Människor som jag kommer sakna otroligt mycket.
Jag kommer lämna mitt hem och inte veta när jag kommer tillbaka. När jag lämna Sverige åkte jag iväg för att komma tillbaka inom ett år, men nu lämnar jag ett ställe jag älskar otroligt mycket utan att veta när jag kommer tillbaka. Vem vet när jag träffar alla människor här igen, om jag ens gör det. Jag kommer såklart försöka hålla kontaken med mina vänner, men jag vet att folk glider ifrån varandra, och det är verkligen en sorlig tanke. Jag är också rädd för att lämna USA. Rädd att lämna mitt liv och komma tillbaka och återgå till de vanliga rutinerna.
Trots dessa tankar är jag ockå otroligt ivrig att få träffa min familj och vänner som jag saknat så otroligt mycket. Jag vet att inget kommer vara som innan jag åkte men å andra sidan kommer jag komma in i gamla rutiner igen. Jag har en bild av hur det kommer bli när jag kommer tillbaka, och den skrämmer mig, men jag hoppas folk kan accpetera mig och försöka förstå att komma tillbaka kanske inte är det lättaste. Nu ska jag sortera ut mitt rum.
Hejdå.
Trots att jag kommer åka hem till mitt "vanliga" liv kommer inget vara vanligt längre. Många saker förändras under , ett år: Mitt hem, familj, vänner, skola, vårat samhälle, men framförallt, jag. Jag kommer inte längre vara samma person som när jag åkte. Jag kanske inte inser nu hur mycket jag förändrats men jag folk omkring mig kan se skillnaden och de säger att det är inte först när jag kommer hem igen som jag kommer inse det själv.
Jag tror jag har fårr ett annorlunda perspektiv på saker och ting, jag har också lärt mig att ifrågasätta det som jag förut trodde var självklart och jag känner mig defentivt otroligt mycket säkrare i mig själv. Jag känner mig starkare än vad jag var i början, ingen vet hur stark man är fören man måste stå på sina egna två ben i en främmande miljö. Jag har inte varit helt ensam, jag har som tur haft underbara vänner och en bror som hjälpt mig igenom de mest tuffa perioderna här i America. Människor som jag kommer sakna otroligt mycket.
Jag kommer lämna mitt hem och inte veta när jag kommer tillbaka. När jag lämna Sverige åkte jag iväg för att komma tillbaka inom ett år, men nu lämnar jag ett ställe jag älskar otroligt mycket utan att veta när jag kommer tillbaka. Vem vet när jag träffar alla människor här igen, om jag ens gör det. Jag kommer såklart försöka hålla kontaken med mina vänner, men jag vet att folk glider ifrån varandra, och det är verkligen en sorlig tanke. Jag är också rädd för att lämna USA. Rädd att lämna mitt liv och komma tillbaka och återgå till de vanliga rutinerna.
Trots dessa tankar är jag ockå otroligt ivrig att få träffa min familj och vänner som jag saknat så otroligt mycket. Jag vet att inget kommer vara som innan jag åkte men å andra sidan kommer jag komma in i gamla rutiner igen. Jag har en bild av hur det kommer bli när jag kommer tillbaka, och den skrämmer mig, men jag hoppas folk kan accpetera mig och försöka förstå att komma tillbaka kanske inte är det lättaste. Nu ska jag sortera ut mitt rum.
Hejdå.
Kommentarer
Postat av: S*ynan
carro, jag accepterar dig! (låter som du har kommit ut som gay) men när du kommer tillbaka till sverige så kommer du märka en skillnad eller asså allt kommer börja om från början lite :P fattar du? bäst av allt är att du har mig, mig och en annan person.. MIG!! MOAHAHHA 27dagar kvar tills jag kommer NACHO!! (ditt nya smeknamn)
Trackback
